onsdag 18 januari 2012

2 veckor gamla



Idag är valparna två veckor och väger mellan 320 och 400 gram. Jag tror att samtliga är vit & röda som sin far. Mamman är ju trefärgad, men trefärgen är recessiv, så om fadern inte är bärare av trefärgen blir alla vita och röda.
De börjar så smått kunna resa sig upp på benen och kravlar inte enbart. Ena tiken öppnade ett öga idag. De är alla fint och symmetriskt tecknade i huvud och ansikte.

torsdag 12 januari 2012

1 vecka gamla

Från vänster till höger: tik, hane, tik, hane


1 vecka gamla och mer än dubbla födelsevikten
Redan efter fem dagar hade de fyra krabaterna ökat till dubbla födelsevikten vilket förvånar mig med tanke på att Opal minst av allt är ett matvrak. Men någonstans trollar hon tydligen fram mjölk ifrån…
Idag väger de mellan 220 och 285 gram.
Den minsta som var svag redan från början, men ändå hängde i fler dagar än jag trodde, dog efter fyra dygn trots att jag matade den 5-6 gånger per dygn. Inte förrän sista kvällen började den mer aktivt suga på Opal och då började jag hoppas att den kanske skulle klara sig. Men syskonen hade då blivit så stora och Opal var inte lika försiktig med var hon satte tassarna och lade sig längre. Jag misstänker att valpen kvävdes till döds.

Om svaga valpar

Samtidigt som det är tråkigt när en valp dör inser jag utifrån tidigare erfarenheter att det inte gagnar någon att hålla liv i en svag valp. Med en hel del ansträngningar går det att föda upp en sådan, men det blir sällan en ”riktig” livskraftig hund av en sådan valp. De kommer alltid att vara känsligare för infektioner och annat.
Bland större hundraser som får många valpar ”gallrar” ofta uppfödaren bort även helt friska individer. Så avlivas oftast till exempel dalmatinervalpar som saknar tillräckligt mycket prickar.
För många år sedan fick en av mina championtikar en kull där alla var svaga. Hon ville inte heller kännas vid dem. Intuitivt förstod hon att något var fel på dem. Men blödig som jag var kunde jag inte låta bli att mata dem. Två dog, men en överlevde. Han var jättesöt, men skör och saknade den robusta kroppsbyggnad som en schipperke ska ha. Jag lät två oberoende veterinärer undersöka honom – och båda kom faktiskt fram till att han var helt OK. Anledningen till att valpkullen som sådan var så svag i det fallet var troligtvis e-coli som tiken haft med sig från kenneln där jag köpte henne.
Sedan tiken behandlats fick hon en kull med sunda och livskraftiga valpar.

Tyst och lugnt i valplådan

Opal är en jätteduktig mamma som sköter om valparna som om hon aldrig gjort något annat. Och hennes mage klarar nu av att hålla dem rena i baken så vi slipper gå ut flera gånger per natt.

Försäkring mot eventuella dolda fel

Idag har jag tecknat en valpkullsförsäkring (som träder i kraft när valparna är 30 dagar) och en doldafel-försäkring som gäller i tre års tid. Det ska ju kännas tryggt att köpa en valp. 
Tik nr 2 - 8 dagar

Hane nr 1 med svart svans

Hane nummer 2 med svart bakben

Tik nr 1

fredag 6 januari 2012

Dräktigheten - väntans tider


När ska valparna komma, månne?

Ända sedan Opal blev parad har hon varit olik sitt vanliga pigga och lekfulla jag. Hon har i stort sett bara sovit. Promenaderna har hon dock hängt med på med samma iver som vanligt. Minst en timmes naturvandring varje dag och på helgerna ett par timmar på Söderåsen. Det var inte förrän de sista tre dagarna innan förlossningen som hon ogärna lämnade hemmet.

Innan löpet hade hon haft god aptit, men märkligt nog tappade hon helt aptiten under dräktigheten. Att hundar lider av graviditetsillamående under 3:e och 5:e veckan är känt (fastän jag aldrig märkt något sådant på mina tidigare tikar), men Opal återfick inte aptiten vilket oroade mig en del. Men eftersom hon var så smal så tänkte jag att hon kanske bara har två valpar. De sista dagarna kände jag fosterrörelser i båda livmodershornen. Hundar har ju inte en livmoder som kvinnor, utan två horn där valparna ligger på rad.

Döm om min förvåning när hon oväntat födde fram hela fem valpar!


Väntans tid är över – det blev fem Opalbebbar!

Opals nedkomst var beräknad till den 8 januari, då det gått 63 dagar sedan första parningen. Därför blev jag helt tagen på sängen när valparna trillade ut redan den 4 januari, bara 59 dagar efter första parningen och 57 efter andra.

Denna dag var jag inbokad för samtal hela dagen. Dagen därpå hade jag planerat att förbereda valpningen. Nu hade jag inte ens en födsellåda redo. Som väl var kunde Peter ta över mina uppgifter under förmiddagen.

Opal låg insvept i sitt duntäcke denna morgon när jag dammsög sovrummet. Jag märkte inget ovanligt. Inget hässjande, inget bäddande, inga krystvärkar, absolut ingenting vittnade om att hon tänkte föda tjugo minuter senare. Precis innan jag skulle gå iväg till arbetet gav jag henne en klapp och väl var det. Till min stora häpnad märkte jag att hon hade en valp jämte sig, fortfarande i fosterhinnorna och placentan orörd. Snabbt rev jag sönder fosterhinnorna medan Opal åt upp moderkakan.

30 minuter senare kom nästa valp, en tik. Nu var Opal beredd att klara av det hela själv tyckte hon säga. Hon slet av navelsträngen så nära att valpen blödde rätt ymnigt. Jag var tvungen att snabbt hitta en tråd och knyta runt den lilla stump som fanns kvar av navelsträngen. Normalt sett slutar det blöda när man kniper om navelsträngen en liten stund, men så var inte fallet här. Hoppas bara hon inte fått navelbråck av händelsen.

Efter ytterligare 20 minuter kom nästa tikvalp, en verkligt pigg dam. Och snart därpå kom en tik till, men bara hälften så stor som de övriga. Hon vägde bara 67 gram och var till och med mindre än en de flesta kattungar jag varit med om att förlösa.

Så blev det lite paus som väl var. Jag kunde hämta en banankartong och göra i ordning ett lite bättre bo för familjen. Jag trodde hon var färdig, men tyckte mig känna ytterligare ett litet huvud när jag palperade hennes mage. Och mycket riktigt, kl ett kom en stor kille till ut. Och nu var det hela klart. Alltsammans hade gått på två och en halv timme! Jag såg bara en lite krystvärk på hela tiden. Valparna bara föll ut nästan av sig själva.

Jag har varit med om över hundra katt- och hundförlossningar, men aldrig har det varit så lindrigt och så utan förvarningar. Jag hade varit inställd på att ta tempen när det närmade sig, kontrollera de olika tecknen som brukar föregå en hundförlossning, men Opal lyckades dölja alltsammans.

Valparna bara gråter och gråter

Ett problem som kan uppstå när tiken föder för tidigt är att mjölkproduktionen inte hinner komma igång. Så visade sig vara fallet nu. Valparna bara skrek. Opal var helt frustrerad och alltför stressad för att vilja äta något.

Opals tanke om hur vi skulle lösa problemet



Jag förstod ju var felet satt, men inte Opal. Hon var mycket tydlig med att visa mig att valparna befann sig på fel plats. Trots att hon ogärna lämnade valplådan ville hon visa mig hur hon tänkt sig lösningen på problemet. Hon satte sig på sin kudde där hon fött den första valpen och tittade uppfordande på mig. Hon försökte lyfta en valp, men då sa jag stopp.

Då gick hon in i mitt arbetsrum där hon har en pläd hon brukar ligga på när jag arbetar. ”Här kan vi ha valparna, så blir allt bra”, tycktes hon säga. ”Nej”, sa jag. ”Det går absolut inte.” Hon gav upp och rusade in i vardagsrummet och markerade soffan. ”Men här då – här brukar jag ligga och ha det så lugnt och skönt. Säkert kommer mina valpar sluta skrika om vi lägger dem här.” tycktes hon säga.

”Absolut inte”, sa jag. ”Tänk om de trillar ner och slår sig.” Så hon gav upp sin idé om flytt. Istället började hon gräva i valplådan. Det är en nedärvd instinkt. Vargmamman föder ofta sina valpar i ett bo med jordgolv. När valparna skriker betyder det ofta att de kommit för långt bort från de övriga. Genom att gräva ett hål rullar alla valpar automatiskt ner på rätt plats. Men laminatgolv kan man inte gräva hålor i. Dessutom ledde hennes grävande bara till att ett par valpar hamnade under filten och ännu mer oreda och skrik i lådan. Hon slutade gräva när jag sa ”nej” och satte sig och tittade uppgivet på mig.

”Hur hamnade jag i den här situationen? Och vad ska jag ta mig till med denna skrikande hord?” tyckte hon tänka.

Mattes lösning på problemet

Så fort tillfälle gavs skickade jag iväg husse att köpa lever och majsvälling. Det sägs stimulera mjölkproduktionen. Levern ratade hon, men vällingen gjorde succé. Som väl var hade jag i förväg beställt hem mjölkersättning för valpar så jag kunde tilläggsmata. Dock var det ingen hit för de stora valparna. De ville hellre vänta på att den ”riktiga” mjölken rann till. Men den minsta tog tacksamt emot ersättningsmjölken. Det är viktigt att valpar får den första råmjölken från mamman, colostrum, då den innehåller ämnen som bygger upp deras immunförsvar den första tiden.

Råmjölken ger "en kopia" av mammans immunförsvar till den nyfödda ungen, som saknar eget immunförsvar vid födseln. Förmodligen fick även den lilla del av råmjölken, även om hon inte orkade suga lika kraftigt som syskonen.

Den första natten sov jag inte alls. Opal hade påtagliga problem med att samla alla valpar på samma plats. Hur hon än vände sig blev det fel med högljudda protester till följd. Men det är ett konststycke hon blivit duktig på nu efter ytterligare ett dygn.

Förutom att valparnas tröstlösa gråt höll mig vaken behövde Opal gå ut flera gånger. När valparna äntligen tystnat behövde hon akut gå på toa precis som jag äntligen kom i insomningsfasen. Hennes mage reagerade tydligen på alla slaggprodukter som hon får i sig när hon tvättar valparna i baken. Väl inne var det samma liv igen, tills de slutligen tystnade – och Opal behöver åter gå ut…

När man inte får sova börjar man undra varför man helt frivilligt försatt sig i en sådan här situation…

I natt var det något bättre. Valparna är tystare, men Opal behövde gå ut sju gånger! Idag är ju helgdag, så jag kunde som väl var sova till klockan 11.