fredag 6 januari 2012

Dräktigheten - väntans tider


När ska valparna komma, månne?

Ända sedan Opal blev parad har hon varit olik sitt vanliga pigga och lekfulla jag. Hon har i stort sett bara sovit. Promenaderna har hon dock hängt med på med samma iver som vanligt. Minst en timmes naturvandring varje dag och på helgerna ett par timmar på Söderåsen. Det var inte förrän de sista tre dagarna innan förlossningen som hon ogärna lämnade hemmet.

Innan löpet hade hon haft god aptit, men märkligt nog tappade hon helt aptiten under dräktigheten. Att hundar lider av graviditetsillamående under 3:e och 5:e veckan är känt (fastän jag aldrig märkt något sådant på mina tidigare tikar), men Opal återfick inte aptiten vilket oroade mig en del. Men eftersom hon var så smal så tänkte jag att hon kanske bara har två valpar. De sista dagarna kände jag fosterrörelser i båda livmodershornen. Hundar har ju inte en livmoder som kvinnor, utan två horn där valparna ligger på rad.

Döm om min förvåning när hon oväntat födde fram hela fem valpar!


Väntans tid är över – det blev fem Opalbebbar!

Opals nedkomst var beräknad till den 8 januari, då det gått 63 dagar sedan första parningen. Därför blev jag helt tagen på sängen när valparna trillade ut redan den 4 januari, bara 59 dagar efter första parningen och 57 efter andra.

Denna dag var jag inbokad för samtal hela dagen. Dagen därpå hade jag planerat att förbereda valpningen. Nu hade jag inte ens en födsellåda redo. Som väl var kunde Peter ta över mina uppgifter under förmiddagen.

Opal låg insvept i sitt duntäcke denna morgon när jag dammsög sovrummet. Jag märkte inget ovanligt. Inget hässjande, inget bäddande, inga krystvärkar, absolut ingenting vittnade om att hon tänkte föda tjugo minuter senare. Precis innan jag skulle gå iväg till arbetet gav jag henne en klapp och väl var det. Till min stora häpnad märkte jag att hon hade en valp jämte sig, fortfarande i fosterhinnorna och placentan orörd. Snabbt rev jag sönder fosterhinnorna medan Opal åt upp moderkakan.

30 minuter senare kom nästa valp, en tik. Nu var Opal beredd att klara av det hela själv tyckte hon säga. Hon slet av navelsträngen så nära att valpen blödde rätt ymnigt. Jag var tvungen att snabbt hitta en tråd och knyta runt den lilla stump som fanns kvar av navelsträngen. Normalt sett slutar det blöda när man kniper om navelsträngen en liten stund, men så var inte fallet här. Hoppas bara hon inte fått navelbråck av händelsen.

Efter ytterligare 20 minuter kom nästa tikvalp, en verkligt pigg dam. Och snart därpå kom en tik till, men bara hälften så stor som de övriga. Hon vägde bara 67 gram och var till och med mindre än en de flesta kattungar jag varit med om att förlösa.

Så blev det lite paus som väl var. Jag kunde hämta en banankartong och göra i ordning ett lite bättre bo för familjen. Jag trodde hon var färdig, men tyckte mig känna ytterligare ett litet huvud när jag palperade hennes mage. Och mycket riktigt, kl ett kom en stor kille till ut. Och nu var det hela klart. Alltsammans hade gått på två och en halv timme! Jag såg bara en lite krystvärk på hela tiden. Valparna bara föll ut nästan av sig själva.

Jag har varit med om över hundra katt- och hundförlossningar, men aldrig har det varit så lindrigt och så utan förvarningar. Jag hade varit inställd på att ta tempen när det närmade sig, kontrollera de olika tecknen som brukar föregå en hundförlossning, men Opal lyckades dölja alltsammans.

Valparna bara gråter och gråter

Ett problem som kan uppstå när tiken föder för tidigt är att mjölkproduktionen inte hinner komma igång. Så visade sig vara fallet nu. Valparna bara skrek. Opal var helt frustrerad och alltför stressad för att vilja äta något.

Opals tanke om hur vi skulle lösa problemet



Jag förstod ju var felet satt, men inte Opal. Hon var mycket tydlig med att visa mig att valparna befann sig på fel plats. Trots att hon ogärna lämnade valplådan ville hon visa mig hur hon tänkt sig lösningen på problemet. Hon satte sig på sin kudde där hon fött den första valpen och tittade uppfordande på mig. Hon försökte lyfta en valp, men då sa jag stopp.

Då gick hon in i mitt arbetsrum där hon har en pläd hon brukar ligga på när jag arbetar. ”Här kan vi ha valparna, så blir allt bra”, tycktes hon säga. ”Nej”, sa jag. ”Det går absolut inte.” Hon gav upp och rusade in i vardagsrummet och markerade soffan. ”Men här då – här brukar jag ligga och ha det så lugnt och skönt. Säkert kommer mina valpar sluta skrika om vi lägger dem här.” tycktes hon säga.

”Absolut inte”, sa jag. ”Tänk om de trillar ner och slår sig.” Så hon gav upp sin idé om flytt. Istället började hon gräva i valplådan. Det är en nedärvd instinkt. Vargmamman föder ofta sina valpar i ett bo med jordgolv. När valparna skriker betyder det ofta att de kommit för långt bort från de övriga. Genom att gräva ett hål rullar alla valpar automatiskt ner på rätt plats. Men laminatgolv kan man inte gräva hålor i. Dessutom ledde hennes grävande bara till att ett par valpar hamnade under filten och ännu mer oreda och skrik i lådan. Hon slutade gräva när jag sa ”nej” och satte sig och tittade uppgivet på mig.

”Hur hamnade jag i den här situationen? Och vad ska jag ta mig till med denna skrikande hord?” tyckte hon tänka.

Mattes lösning på problemet

Så fort tillfälle gavs skickade jag iväg husse att köpa lever och majsvälling. Det sägs stimulera mjölkproduktionen. Levern ratade hon, men vällingen gjorde succé. Som väl var hade jag i förväg beställt hem mjölkersättning för valpar så jag kunde tilläggsmata. Dock var det ingen hit för de stora valparna. De ville hellre vänta på att den ”riktiga” mjölken rann till. Men den minsta tog tacksamt emot ersättningsmjölken. Det är viktigt att valpar får den första råmjölken från mamman, colostrum, då den innehåller ämnen som bygger upp deras immunförsvar den första tiden.

Råmjölken ger "en kopia" av mammans immunförsvar till den nyfödda ungen, som saknar eget immunförsvar vid födseln. Förmodligen fick även den lilla del av råmjölken, även om hon inte orkade suga lika kraftigt som syskonen.

Den första natten sov jag inte alls. Opal hade påtagliga problem med att samla alla valpar på samma plats. Hur hon än vände sig blev det fel med högljudda protester till följd. Men det är ett konststycke hon blivit duktig på nu efter ytterligare ett dygn.

Förutom att valparnas tröstlösa gråt höll mig vaken behövde Opal gå ut flera gånger. När valparna äntligen tystnat behövde hon akut gå på toa precis som jag äntligen kom i insomningsfasen. Hennes mage reagerade tydligen på alla slaggprodukter som hon får i sig när hon tvättar valparna i baken. Väl inne var det samma liv igen, tills de slutligen tystnade – och Opal behöver åter gå ut…

När man inte får sova börjar man undra varför man helt frivilligt försatt sig i en sådan här situation…

I natt var det något bättre. Valparna är tystare, men Opal behövde gå ut sju gånger! Idag är ju helgdag, så jag kunde som väl var sova till klockan 11.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar