Opal "dog" på operationsbordet och återkom som en "grönsak" - med förlorad syn, lukt, hörsel och minne...
Tisdag den 5 september
Trots mattes ansträngningar att hålla plack och tandsten
borta led vår 7-åriga papillon Opal av tandlossning. Hon var ovillig till tandborstning,
och tandstensskrapning kunde i vaket tillstånd bara ske med stor möda på någon
enstaka tand. Opal hade blivit sövd tre gånger tidigare för tandvård utan
komplikationer. Nu upptäckte jag en böld ovanför den tand som var mest angripen
och dessutom en aning lös. Jag förhörde mig om priser för ta bort tanden. Med viss
tvekan antog vi en mycket trevlig privatpraktiserande veterinär som berättade
att han dragit ut tänder från många hundar utan problem. Eftersom Opal varit
sövd tidigare föresvävade det aldrig Peter och mig att något kunde gå snett med
narkosen. Däremot oroade vi oss en del för att tanden var en kindtand med tre
rötter.
Veterinären var noggrann, och gav Opal lugnande före den
egentliga narkosen. Hon fick också lokalbedövning. Det tog sin tid att få ut
tanden, men veterinären lyckades få ut den med alla rötter, och vi andades ut.
Men precis när vi stod och tittade på den utdragna tanden märkte jag att Opal
andades snabbt och häftigt några gånger för att sedan sluta. Kanske hon hade
gjort det tidigare också utan att vi märkt det. Veterinären upptäckte det samtidigt,
och vi såg Opals tunga bli mörkt blålila och hennes ögon vändes uppåt. Veterinären
sa: ”Det här är allvarligt!” Efteråt erkände han att han blivit chockad. Han
hade aldrig under sin tid som veterinär förlorat en patient. Snabbt gav han
Opal konstgjord andning med omväxlande hjärtmassage. Hon var alltså död i en till två minuter, men det kändes ju som en
mycket längre tidsperiod, då han försökte väcka henne. Hon kom tillbaka! Det
vill säga hjärtat började slå igen, men trots antidot förblev hon påfallande
borta. Hon dräglade, kräktes och var allmänt livlös. Vi fick stanna kvar hos
veterinären i ytterligare en timme för observation, men hon vaknade inte till
ordentligt.
Vi åkte hem och la henne i hennes hundkorg. För säkerhets
skull fick hon penicillin ett par dagar för att förhindra infektion där tanden
hade suttit.
Fredag 8 sept – Opal blir bara sämre
Opal blir sämre. Hon reagerar inte på ljud, lyfter inte på
huvudet när man pratar med henne. Hon verkar ha blivit helt döv av syrebristen.
Hon ligger passiv, lealös och tung. Dock orkar hon gå lite grand när vi lyfter
ut henne, men hon är mycket ostadig och vinglig och faller lätt omkull. Sedan vi
tagit in henne igen gnäller hon högljutt i cirka en timme och ibland vrålar hon
rakt ut. Har hon ont eller är hon förtvivlad över tillståndet på annat sätt? En
värktablett som vi tidigare fått utskriven verkar inte hjälpa ett dugg. Vi
beslutar att ta bort den, eftersom vi inte vet om den kan ge biverkningar som
förvärrar tillståndet.
Jag ringde veterinären som sa att man kunde lägga in henne
på djursjukhuset för stödjande behandling, men där kunde man inget göra för att
reparera skadorna hon fått på grund av syrebristen. Han befarade att hon
drabbats av blindhet, något som kan hända när man får hjärtstillestånd. Kanske
hade hon dessutom fått njursvikt och leversvikt. Han trodde också att hon kunde ha fått hjärnskador och hamnat i
permanent halvnarkos.
Hade hjärtstilleståndet inträffat på en fullt utrustad
klinik hade man ju haft syrgas inkopplad, och då hade förmodligen inte några
allvarligare irreparabla skador uppkommit. Men en inläggning på sjukhus i
efterhand hade stressat henne än mer med tanke på alla okända intryck.
Jag kan nog inte ens föreställa mig vilket trauma det måste vara
att vakna upp ur narkos och märka att man varken ser eller hör och – skulle vi
komma att inse senare – utan luktsinne.
Jag frågade veterinären vad hon hade fått för narkosmedel
och fick veta att det hette ketamin. När jag googlade på ämnet blev jag
förskräckt. Det används tydligen av missbrukare, och kan bland annat ge
hallucinationer. Kanske Opal hallucinerade och att det var därför hon skrek så.
Veterinären betonade dock att detta medel är mycket säkert. Han sa att det
används också för människor, till och med för barn.
Opal får kortison för att dämpa eventuell inflammation i
hjärnan.
Lörd 9 sept – återbesök hos veterinären
Jag gråter mycket denna dag.
Opal hittar inte mat- och vattenskål. Hon hässjar och
krampar och vill varken äta eller dricka. Veterinären kollade hennes syn och kunde
bara konstatera att hon var helt blind. Jag bad honom hämta en katt för
säkerhets skull. Var det något som fick Opal att reagera så var det katter. Men
hon visade inga tecken på att lägga märke till katten som hölls framför henne.
Han bad oss sätta ner henne på golvet. Hon säckade ihop utan
att göra några ansatser till att försöka resa sig. Livet höll på att rinna ur henne.
Eftersom hon var uttorkad fick hon subkutan vätskeinjektion
i nacken. Men tydligen var det väldigt plågsamt för hon skrek ihållande och
försökte klättra upp på mitt huvud. Direkt efter drabbades hon av kramper i
båda frambenen, nacken och käkarna. Frambenen och nacken förblev stela i flera
dagar. Veterinären gav oss en förpackning med CBD-olja (medicinsk cannabisolja),
ur vilken vi skulle klämma ut en droppe i storlek av ett risgryn och smörja på
kindens insida tre gånger per dygn. Vi skulle inte ge kortison samtidigt, då
läkemedlen kunde motverka varandra.
Väl hemma la vi henne i hundkorgen. Hon såg ut att vara döende.
Jag grät och fruktade att hon inte skulle överleva natten. I det läget skickade
jag mejl till några av mina vänner som känner Opal och bad dem att be för
henne, vilket de snabbt svarade att de skulle göra.
Sönd 10 sept
Jag vaknade redan kl 4 på natten och gick för att titta till
Opal. Döm om min förvåning när Peter också var uppe och meddelade att Opal var
uppe och gick! Jag trodde knappt mina öron förrän jag såg henne stappla
omkring. Blind och döv, ja, men hon stod och gick för egen maskin om än mycket
vingligt.
10-12 sept
Nu lägger vi ut mattor på golvet eftersom hon halkar och gör
en ”bambi” – benen glider åt fyra olika håll och hon kan inte själv ta sig upp.
Vi avgränsar utrymmet för henne så hon bara kan gå i köket och hallen. Men hon
fastnar då och då i hörnor och bakom dörrar. Hon kommer tydligen inte på att
backa. När hon kommer till en återvändsgränd blir hon stående och skriker. Hon
går in i väggar och köksskåp. Vi tar ut henne i trädgården där hon får bättre
underlag, och då går hon runt i ständiga högercirklar, ibland nästan bara runt
sina bakben, kanske av rädsla att gå in i något eller falla ner från en höjd.
Hur ska det gå med hennes syn?
Jag googlar på narkos och läser bland annat om ett tvåårigt
barn som genomgick en rutinoperation – halsmandlarna skulle bort – och ”gick
från livlig och sprallig till döv, stum och blind”. Efter operationen fick hon
hjärtstillestånd: ”Med syrgas och elchocker förs Eunice tillbaka till livet och
skickas med luftambulans till Rikshospitalet i Oslo. Idag ligger hon döv, stum
och blind på barnavdelningen på sjukhuset. Hon har spasmer och kan inte röra
sig normalt.” Föräldrarna har inte av läkarna fått något hopp om förbättring
och säger till Aftonbladet: ”Vi har fått besked om att hon kommer att få
leva så här. Blind, utan hörsel, utan att kunna prata eller röra sig. Det är
väldigt tungt.”[1]
Veterinären kommenterar under vår mejlväxling: ”Det är ju
precis vad som hänt med Opal.”
Jag tänker på ett TV-program om skönhetsoperationer. En vacker,
ung kvinna önskade få större bröst inför sitt förestående bröllop. Hon opererades
i Polen, där hon lämnades utan övervakning efter operationen. Hon fick
hjärtstillestånd. Hon hamnade i koma och ingen visste om hon någonsin skulle
vakna igen. Hon bor idag på ett hjärnskadeboende och behöver tillsyn dygnet
runt.[2]
Från den stund Opal började gå igen grät hon oavbrutet i en
hel vecka. Hon la sig nästan aldrig ner och sov, utan vankade runt, runt.
Tidvis skrek hon högt.
Den högljudda gråten och vrålet misstänker jag berodde på panikångest.
När vi tog upp henne stretade hon oftast emot, krampade och sprattlade. Det var
fruktansvärt att se henne lida så och inte kunna göra något. En morgon försökte
Peter lägga henne i min famn när jag låg i sängen, något som hon verkligen
brukade uppskatta. Men istället blev hon stel som en pinne i ett dramatiskt
krampanfall och skrek av skräck. Jag blev helt förtvivlad och kände mig oerhört
maktlös.
Flera gånger under dessa prövningens dagar undrade jag om
det inte vore mest humant att avliva henne. Men samtidigt visste jag att Gud hade
svarat på bön för andra djur som varit allvarligt sjuka. Peter kände på sig att
Opal inte hade levt färdigt sitt hundliv.
Jag måste erkänna att min tro på att Opal skulle bli helt
återställd var svag. Var jag villig att ha en hund som förblir blind resten av
livet? När jag vid ett tillfälle bad över min kluvna inställning kände jag det
som att jag fick välja: Gud kunde antingen ta hem henne till sig eller så kunde
jag sträcka ut min tro till ett helande. Jag la henne i Guds händer och bad att
hans bästa vilja skulle ske. Men Peter hade bestämt sig – han såg framför sig
en helad Opal och funderade inte över hur det stod till med hans tro. Han förstod
att han utan att tvivla måste vara inriktad åt ett enda håll för att inte bli
ett hinder för helande, som ju alltid kommer först i den andliga dimensionen,
innan det hunnit påverka den fysiska världen.
Matvägran
Opal vägrar fortfarande att dricka och äta. Vi hjälps åt med
att få i henne lite vatten med hjälp av en pipett. Det går långsamt för hon
hostar efter varje liten dos. Det verkar som om hon har svårt att svälja. Hon
skakar och hässjar oavbrutet. Enda fördelen med hässjandet är att vi med en
plastsked lyckas stoppa i henne lite kvarg utblandat med vatten. Det är annars omöjligt
att öppna gapet på henne. Vi bjuder henne på rå köttfärs och goda köttbitar och
annat hon brukar gilla, men hon spottar snabbt ut det.
Tisdag den 12 sept är hon stadigare på benen och vinglar
inte lika mycket.
I förmiddags ringde brevbäraren på dörren, men trots att
Opal låg i hallen reagerade hon inte. Det brukar annars vara nästan omöjligt
att få tyst på henne när han kommer. Jag testar med lite andra ljud, men ingen
reaktion. Man märker annars så väl när hon hör något, för de stora öronen
pejlar alltid in var ljudet kommer ifrån.
Men under eftermiddagen ser jag att hennes öron börjar röra
sig, det antyder att hon börjar höra.
En av Opals förebedjare tipsar om att vi kan använda en nappflaska
för att få henne att dricka. Det var ju en bra idé. Konstigt att vi inte hade
kommit på det tidigare. Jag tar fram den lilla nappflaskan som jag hade använt
för valpar och kattungar och lyckas få i henne några milliliter. Men hon har inte kissat på flera dagar,
vilket oroar mig.
På Anicuras hemsida står det bl a:
Symtom på akut njurskada kan komma plötsligt. Hunden blir svag
och trött, äter sämre och får akut ont i buken. Kräkning och diarré är vanligt
förekommande och vid allvarliga fall kan hunden få neurologiska symtom. I
början av njurskadan kan hunden dricka mer och kissa mer än normalt för att i ett senare skede inte producera
någon urin alls. (min kursivering)
Veterinären sa vid något tillfälle när jag frågade om
njursvikt att antingen rinner urinen rakt igenom utan att passera njurarna
eller så kommer det ingenting alls. Det sistnämnda är ju fallet med Opal. Visserligen
har hon inte fått i sig så mycket vätska, men nånstans måste det hon fått via
injektion och nappflaska ha tagit vägen… Eller kan hon ha flåsat ut allt via
tungan?
Ons 13 sept – Opal kissar
För första gången på hela fem dygn kissar Opal idag – ett
bönesvar sedan jag dagen innan skrivit ett nytt mejl där jag bett om förbön för
hennes njurar. Dessutom lyckas hon för första gången själv lapa i sig vatten
från en kopp när hon sitter i knät. Man måste dock med milt våld trycka ner
huvudet. Hon kan inte själv böja ner nacken. Dessutom verkar hon skrämd för
vattenytan som hon inte kan se. Men nu dricker hon nästan en hel deciliter.
Vi är väldigt trötta eftersom vi inte fått sova om nätterna.
Sedan hon började stå och gå har hon vankat dygnet runt. Eftersom hon ständigt
fastnar i något hörn eller bakom en dörr och inte själv kan backa, måste en av
oss stiga upp och rädda henne när hon gnäller. En gång körde hon in huvudet
mellan spjälorna i hallen. Mot källartrappan hade vi redan hade satt upp en grind,
men vi kompletterar den nu med ett kompostnät mot spjälorna. Peter som har
nedsatt hörsel går till sängs på hallgolvet på en luftmadrass för att ge henne
mer trygghet och bättre kunna höra om hon är i nöd. Så får jag sova ut.
Fred 15 sept – första promenaden utanför trädgården
Idag tar vi med henne till ängen en bit från vårt hus. Hon
vägrar röra sig när jag har kopplet på henne. Min tanke var att kopplet skulle
ge trygghet och leda henne, men det fungerar inte alls. Så hon får gå lös. Det blir
många högersnurror som vanligt, men vi kan kalla på henne för att styra henne
någorlunda rakt på gräsgången. Opal hör!
Barnskrik och trafikljud tar bort hennes uppmärksamhet och leder henne fel. Vi förstår
att vi måste hitta en plats där det är tyst för att få henne att följa oss. Jag
trodde ju att hon kunde följa våra doftspår, men nej. Det går upp för oss att
hon förlorat sitt luktsinne.
Detta förklarar varför hon vägrar äta. Utan luktsinnet (och
utan syn) vet hon inte vad det är vi försöker stoppa i henne. Förlusten av det
viktigaste sinnet är närmast en katastrof. Livets glädje är att nosa. Synförlust
är inte lika traumatiskt för en hund. Nu förstår jag också varför det inte
lugnade henne när jag la mina kläder i hennes hundsäng. Hennes vilsenhet har
gjort henne så ledsen att hon gråtit nonstop. I likhet med alla hundar brukade Opal
analysera var andra hundar hade markerat och så avsluta med några droppar urin
för att tala om att hon varit där. Men sedan narkosen har hon inte böjt ner huvudet
och gjort några ansatser att lukta på någonting.
Hon kanske inte ens kunde skilja oss från andra människor.
Intuitivt kände jag att hon undrade vilka vi var – men det kanske bara var
inbillning. Men när hon inte kunnat lukta, inte se eller höra oss, så har hon
förmodligen inte vetat vilka vi var. Inte ens hudkontakt fungerade. När vi höll
i henne slappnade hon inte av, utan sprattlade och ville ner på golvet.
Jag skickar ett nytt mejl till Opals bönevänner för att de ska
be för luktsinnets återkomst.
16 -17 sept
Vi tar med Opal på promenader på småvägar. Där får vi se upp
för vattenfyllda diken, sjöar, bäckar, och snår med kvistar som hon kan få in i
ögonen eftersom hon inte ser dem – allt sådant man inte tidigare tänkt på. Så
snart hon blir osäker på var hon och vi är, snurrar hon högervarv.
Måndag 18 sept – återbesök hos veterinären
Han tror knappt sina ögon när han ser Opal röra sig utomhus
utan några som helst problem. Förra gången var hon ju en grönsak, menade han.
”Är det verkligen samma hund?” frågade han förundrad. Men syntestet förblev
negativt. Han lät en stor katt stå någon meter ifrån Opal. Hon gick rakt förbi
den på ca en halv meters håll. Så uppenbarligen kunde hon varken se eller känna
lukten av katt. Tidigare har hon detekterat katt långt innan den blivit synlig
och ivrigt velat följa doftspåren.
När vi kommer inomhus går hon in i en vägg.
Vågen visar att hon gått ner från 4.200 gram till 3.600 gram – en rejäl viktminskning
på bara två veckor.
Hon får en ny förpackning CBD-olja att ge tre gånger per
dygn. Peter föreslår veterinären att han ska ge Opal den tidigare utskrivna
värktabletten av NSAID-typ som också är inflammationshämmande, och ju inte
interagerar med CBD-oljan. Det kanske skulle dämpa oron om den beror på
inflammation i hjärnan. Det tycker han är ok. Tabletterna fungerade ju inte
alls tidigare, men nu får vi en lugn natt för första gången på över en vecka. Opal
kan slappna av och sova.
Ons 20 sept – luktsinnet är på väg tillbaka.
Vid två tillfällen under promenaden böjer hon på huvudet och
sniffar. Och hon tar emot en leversnitt! Det är första gången hon självmant äter
något – ett tecken på att luktsinnet börjar återkomma.
Under promenaderna vänder hon på tassen och börjar följa
främmande i motsatt riktning. När vi kommer tillbaka till vår tomt går hon förbi.
Hon vet alltså inte var hon bor.
Fre 22 sept – synen börjar återvända.
Idag under promenaden hoppar Opal efter min skugga. Och på
hemvägen jagar hon prasslande höstlöv på vägen – sådant som valpar och
unghundar gör, men som Opal inte gjort på många år. I normala fall föredrar hon
alltid att gå på smala stigar inne i skogen, men numera vill hon inte gå där
det är trångt och mörkt. Hon väljer hellre att gå på breda vägar med så bra
ljus som möjligt, vilket säger mig att hon nu åtminstone kan skilja mellan ljus
och mörker.
Hon är påfallande intresserad av fönster – står och tittar
jättelänge på källarfönstret där Peter har sitt arbetsrum. Men det är nog inte
så att hon ser honom, utan det verkar vara blänket från fönstret hon funderar
på. Hon uppvisar samma beteende när hon ser sjöar och vattenpussar.
Svansen som den senaste tiden släpat i marken har äntligen
kommit tillbaka och ligger nu över ryggen.
Nu när hon kan styra sin
kropp testar jag hur det står till med hennes minne. Kommer hon ihåg några av
de kommandon som hon tillägnat sig under sitt sjuåriga liv? Kommandot ”sitt”
borde vara det lättaste att komma ihåg. Ingen reaktion. Hon verkade helt
oförstående även inför ”plats”, ”vacker tass”, ”fot” och andra välbekanta ord.
Så uppenbarligen har en del hjärnceller strukit med…
25 sept, 3 veckor efter narkosen.
Aptiten har kommit tillbaka. Och – störst av allt för mig –
hon kan se igen! Jag måste erkänna att jag tidvis inte vågade tro att detta
skulle ske. Jag vet inte hur bra hon ser, men den tomma blicken som bara
stirrade rakt fram och inte reagerade på någonting är borta. Hon följer med vad
som händer och tittar på mig när jag pratar med henne. Tänk att hon för bara en
vecka sedan hos veterinären fick träffa en stor lurvig katt och bara gick förbi
på en halv meters håll utan att notera den! Idag ser hon både hundar och
människor vi möter.
Den dag hon från vardagsrummet talar om att hon ser ekorren
uppe i trädtopparna ca 30
meter bort – då vet jag att hon även återfått full
skärpa. Men jag har själv inte sett ekorren på ett tag, så vi får väl vänta med
den testen.
Sedan hon började gå har hon varit nästan skräckslagen inför
trappor. Idag vågar hon för första gången gå ner för utomhustrappan och hon
hittar också för första gången själv sin matskål och sin vattenskål.
28 sept – minnet återvänder
Plötsligt kommer hon ihåg flera sedan tidigare inlärda ord.
Men linförigheten är det sämre med. Hundar ska ju gå på vänster sida om
föraren, men numera vill hon bara gå på min högra sida. Och hon beter sig ostyrigt
som en unghund utan att bry sig om vad jag säger till henne.
1 okt – Opal är helt återställd
Opal är tillbaka som den hund hon var före narkosen. Hon
tvekar fortfarande någon sekund innan hon tar sig uppför trappor och hon hoppar
inte längre upp i sin favoritstol, men annars är hon som vanligt – pigg, glad
och matfrisk. Hon ser själv alla hinder i naturen. Hon sover gott om nätterna
och hon är lika glad som förut när vi tar henne med i bilen på en utfärd.
För oss är detta ett Guds under. Vi är tacksamma för alla
vänner som bad för Opal. Från att ha varit ett dreglande kolli som förlorat
syn, hörsel, smak, luktsinne och minnen, till att vara helt återställd efter
drygt tre veckor – det är stort! Än en gång påminns jag om Psaltaren 34:7:
”Både människor och djur hjälper du, herre”.
Hade misstaget kunnat undvikas? Antagligen. Men vi anklagade
aldrig vererinären för misstaget. Inte heller anklagade vi oss själva för hur
vi hade valt veterinär. Veterinären undrade till och med hur vi kunde vara så
lugna under hela händelsen.
Vi visste att man aldrig bör anklaga sig själv eller andra
för misstag, men däremot lära sig något av dem. Istället tog vi fasta på det
som står i Rom 8:28: ”Vi vet
att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa” och Kol 3:15 “Låt
Kristi frid regera i era hjärtan, den frid som ni blev kallade till i en enda
kropp, och var tacksamma.”
Madeleine Wallgren
Fler solskenshistorier
med mina djur kan du läsa
i boken ”Madeleines ögonstenar” utgiven på Vingårdens
förlag.
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.jpg)