Elsa har vuxit in i modersrollen riktigt bra.
Från början verkade hon rätt oförstående inför att valparna skrek. Istället för att lägga sig hos dem slog hon dövörat till och gick och lade sig för sig själv! Men snart förstod hon att det betydde att hon måste dem di. Däremot tog det ett bra tag innan hon kom på att hon även måste slicka dem i baken. Nyfödda valpar kan inte kissa eller defekera själva, utan måste bli stimulerade av en hundtunga - eller om valparna saknar mor av uppfödaren (dock inte med hjälp av tungan som väl är!).
Jag förstod inte heller varför valparna skrek ibland fastän de hade ätit och runda om magen. Mina tidigare tikar har alltid skött den där sysslan utan att jag reflekterat på det. Så såg jag att valparna var smutsiga. Då förstod jag att Elsa inte fattat galoppen. Så jag höll fram valparnas bakdel och förklarade att hon måste slicka där. Hon tittade på mig som om hon sa: "Nä, det vill jag inte alls! Om det nu måste göras, så kan väl du göra det?" Nåja, efter diverse övertalning tog hon sig an uppgiften och nu sköter hon valparna mönstergillt. Och de blev äntligen tysta!
Jag läste någonstans att i naturen går ofta hela kullen hos förstagångsföderskor till spillo eftersom modern inte riktigt vet vad hon ska göra för att hålla sin avkomma vid liv. Det gäller flera högre stående däggdjur. Vi är benägna att tro att allt sker utifrån instinkt, men tydligen är det inte alltid så. Även djur behöver lära sig moderskapets utmaningar.
Elsa har mycket mjölk och valparna äter nästan hela tiden och växer otroligt fort.
De har precis öppna ögonen, men ser antagligen ingenting, men verkar kunna skilja på ljus och mörker. De visats fortfarande i mörkt sovrum för att inte synen ska ta skada.
