Opals mirakulösa resa från död till liv!

Opal "dog" på operationsbordet och återkom som en "grönsak" - med förlorad syn, lukt, hörsel och minne... 

Tisdag den 5 september

Trots mattes ansträngningar att hålla plack och tandsten borta led vår 7-åriga papillon Opal av tandlossning. Hon var ovillig till tandborstning, och tandstensskrapning kunde i vaket tillstånd bara ske med stor möda på någon enstaka tand. Opal hade blivit sövd tre gånger tidigare för tandvård utan komplikationer. Nu upptäckte jag en böld ovanför den tand som var mest angripen och dessutom en aning lös. Jag förhörde mig om priser för ta bort tanden. Med viss tvekan antog vi en mycket trevlig privatpraktiserande veterinär som berättade att han dragit ut tänder från många hundar utan problem. Eftersom Opal varit sövd tidigare föresvävade det aldrig Peter och mig att något kunde gå snett med narkosen. Däremot oroade vi oss en del för att tanden var en kindtand med tre rötter.

Veterinären var noggrann, och gav Opal lugnande före den egentliga narkosen. Hon fick också lokalbedövning. Det tog sin tid att få ut tanden, men veterinären lyckades få ut den med alla rötter, och vi andades ut. Men precis när vi stod och tittade på den utdragna tanden märkte jag att Opal andades snabbt och häftigt några gånger för att sedan sluta. Kanske hon hade gjort det tidigare också utan att vi märkt det. Veterinären upptäckte det samtidigt, och vi såg Opals tunga bli mörkt blålila och hennes ögon vändes uppåt. Veterinären sa: ”Det här är allvarligt!” Efteråt erkände han att han blivit chockad. Han hade aldrig under sin tid som veterinär förlorat en patient. Snabbt gav han Opal konstgjord andning med omväxlande hjärtmassage. Hon var alltså död i en till två minuter, men det kändes ju som en mycket längre tidsperiod, då han försökte väcka henne. Hon kom tillbaka! Det vill säga hjärtat började slå igen, men trots antidot förblev hon påfallande borta. Hon dräglade, kräktes och var allmänt livlös. Vi fick stanna kvar hos veterinären i ytterligare en timme för observation, men hon vaknade inte till ordentligt.

Vi åkte hem och la henne i hennes hundkorg. För säkerhets skull fick hon penicillin ett par dagar för att förhindra infektion där tanden hade suttit.

Fredag 8 sept – Opal blir bara sämre

Opal blir sämre. Hon reagerar inte på ljud, lyfter inte på huvudet när man pratar med henne. Hon verkar ha blivit helt döv av syrebristen. Hon ligger passiv, lealös och tung. Dock orkar hon gå lite grand när vi lyfter ut henne, men hon är mycket ostadig och vinglig och faller lätt omkull. Sedan vi tagit in henne igen gnäller hon högljutt i cirka en timme och ibland vrålar hon rakt ut. Har hon ont eller är hon förtvivlad över tillståndet på annat sätt? En värktablett som vi tidigare fått utskriven verkar inte hjälpa ett dugg. Vi beslutar att ta bort den, eftersom vi inte vet om den kan ge biverkningar som förvärrar tillståndet.

Jag ringde veterinären som sa att man kunde lägga in henne på djursjukhuset för stödjande behandling, men där kunde man inget göra för att reparera skadorna hon fått på grund av syrebristen. Han befarade att hon drabbats av blindhet, något som kan hända när man får hjärtstillestånd. Kanske hade hon dessutom fått njursvikt och leversvikt. Han trodde också att hon kunde ha fått hjärnskador och hamnat i permanent halvnarkos.

Hade hjärtstilleståndet inträffat på en fullt utrustad klinik hade man ju haft syrgas inkopplad, och då hade förmodligen inte några allvarligare irreparabla skador uppkommit. Men en inläggning på sjukhus i efterhand hade stressat henne än mer med tanke på alla okända intryck.

Jag kan nog inte ens föreställa mig vilket trauma det måste vara att vakna upp ur narkos och märka att man varken ser eller hör och – skulle vi komma att inse senare – utan luktsinne.

Jag frågade veterinären vad hon hade fått för narkosmedel och fick veta att det hette ketamin. När jag googlade på ämnet blev jag förskräckt. Det används tydligen av missbrukare, och kan bland annat ge hallucinationer. Kanske Opal hallucinerade och att det var därför hon skrek så. Veterinären betonade dock att detta medel är mycket säkert. Han sa att det används också för människor, till och med för barn.

Opal får kortison för att dämpa eventuell inflammation i hjärnan.

Lörd 9 sept – återbesök hos veterinären

Jag gråter mycket denna dag.

Opal hittar inte mat- och vattenskål. Hon hässjar och krampar och vill varken äta eller dricka. Veterinären kollade hennes syn och kunde bara konstatera att hon var helt blind. Jag bad honom hämta en katt för säkerhets skull. Var det något som fick Opal att reagera så var det katter. Men hon visade inga tecken på att lägga märke till katten som hölls framför henne.

Han bad oss sätta ner henne på golvet. Hon säckade ihop utan att göra några ansatser till att försöka resa sig. Livet höll på att rinna ur henne.

Eftersom hon var uttorkad fick hon subkutan vätskeinjektion i nacken. Men tydligen var det väldigt plågsamt för hon skrek ihållande och försökte klättra upp på mitt huvud. Direkt efter drabbades hon av kramper i båda frambenen, nacken och käkarna. Frambenen och nacken förblev stela i flera dagar. Veterinären gav oss en förpackning med CBD-olja (medicinsk cannabisolja), ur vilken vi skulle klämma ut en droppe i storlek av ett risgryn och smörja på kindens insida tre gånger per dygn. Vi skulle inte ge kortison samtidigt, då läkemedlen kunde motverka varandra.

Väl hemma la vi henne i hundkorgen. Hon såg ut att vara döende. Jag grät och fruktade att hon inte skulle överleva natten. I det läget skickade jag mejl till några av mina vänner som känner Opal och bad dem att be för henne, vilket de snabbt svarade att de skulle göra.

Sönd 10 sept

Jag vaknade redan kl 4 på natten och gick för att titta till Opal. Döm om min förvåning när Peter också var uppe och meddelade att Opal var uppe och gick! Jag trodde knappt mina öron förrän jag såg henne stappla omkring. Blind och döv, ja, men hon stod och gick för egen maskin om än mycket vingligt.

10-12 sept

Nu lägger vi ut mattor på golvet eftersom hon halkar och gör en ”bambi” – benen glider åt fyra olika håll och hon kan inte själv ta sig upp. Vi avgränsar utrymmet för henne så hon bara kan gå i köket och hallen. Men hon fastnar då och då i hörnor och bakom dörrar. Hon kommer tydligen inte på att backa. När hon kommer till en återvändsgränd blir hon stående och skriker. Hon går in i väggar och köksskåp. Vi tar ut henne i trädgården där hon får bättre underlag, och då går hon runt i ständiga högercirklar, ibland nästan bara runt sina bakben, kanske av rädsla att gå in i något eller falla ner från en höjd.

Hur ska det gå med hennes syn?

Jag googlar på narkos och läser bland annat om ett tvåårigt barn som genomgick en rutinoperation – halsmandlarna skulle bort – och ”gick från livlig och sprallig till döv, stum och blind”. Efter operationen fick hon hjärtstillestånd: ”Med syrgas och elchocker förs Eunice tillbaka till livet och skickas med luftambulans till Rikshospitalet i Oslo. Idag ligger hon döv, stum och blind på barnavdelningen på sjukhuset. Hon har spasmer och kan inte röra sig normalt.” Föräldrarna har inte av läkarna fått något hopp om förbättring och säger till Aftonbladet: ”Vi har fått besked om att hon kommer att få leva så här. Blind, utan hörsel, utan att kunna prata eller röra sig. Det är väldigt tungt.”[1]

Veterinären kommenterar under vår mejlväxling: ”Det är ju precis vad som hänt med Opal.”

Jag tänker på ett TV-program om skönhetsoperationer. En vacker, ung kvinna önskade få större bröst inför sitt förestående bröllop. Hon opererades i Polen, där hon lämnades utan övervakning efter operationen. Hon fick hjärtstillestånd. Hon hamnade i koma och ingen visste om hon någonsin skulle vakna igen. Hon bor idag på ett hjärnskadeboende och behöver tillsyn dygnet runt.[2]

Från den stund Opal började gå igen grät hon oavbrutet i en hel vecka. Hon la sig nästan aldrig ner och sov, utan vankade runt, runt. Tidvis skrek hon högt.

Den högljudda gråten och vrålet misstänker jag berodde på panikångest. När vi tog upp henne stretade hon oftast emot, krampade och sprattlade. Det var fruktansvärt att se henne lida så och inte kunna göra något. En morgon försökte Peter lägga henne i min famn när jag låg i sängen, något som hon verkligen brukade uppskatta. Men istället blev hon stel som en pinne i ett dramatiskt krampanfall och skrek av skräck. Jag blev helt förtvivlad och kände mig oerhört maktlös.

Flera gånger under dessa prövningens dagar undrade jag om det inte vore mest humant att avliva henne. Men samtidigt visste jag att Gud hade svarat på bön för andra djur som varit allvarligt sjuka. Peter kände på sig att Opal inte hade levt färdigt sitt hundliv.

Jag måste erkänna att min tro på att Opal skulle bli helt återställd var svag. Var jag villig att ha en hund som förblir blind resten av livet? När jag vid ett tillfälle bad över min kluvna inställning kände jag det som att jag fick välja: Gud kunde antingen ta hem henne till sig eller så kunde jag sträcka ut min tro till ett helande. Jag la henne i Guds händer och bad att hans bästa vilja skulle ske. Men Peter hade bestämt sig – han såg framför sig en helad Opal och funderade inte över hur det stod till med hans tro. Han förstod att han utan att tvivla måste vara inriktad åt ett enda håll för att inte bli ett hinder för helande, som ju alltid kommer först i den andliga dimensionen, innan det hunnit påverka den fysiska världen.

Matvägran

Opal vägrar fortfarande att dricka och äta. Vi hjälps åt med att få i henne lite vatten med hjälp av en pipett. Det går långsamt för hon hostar efter varje liten dos. Det verkar som om hon har svårt att svälja. Hon skakar och hässjar oavbrutet. Enda fördelen med hässjandet är att vi med en plastsked lyckas stoppa i henne lite kvarg utblandat med vatten. Det är annars omöjligt att öppna gapet på henne. Vi bjuder henne på rå köttfärs och goda köttbitar och annat hon brukar gilla, men hon spottar snabbt ut det.

Tisdag den 12 sept är hon stadigare på benen och vinglar inte lika mycket.

I förmiddags ringde brevbäraren på dörren, men trots att Opal låg i hallen reagerade hon inte. Det brukar annars vara nästan omöjligt att få tyst på henne när han kommer. Jag testar med lite andra ljud, men ingen reaktion. Man märker annars så väl när hon hör något, för de stora öronen pejlar alltid in var ljudet kommer ifrån.

Men under eftermiddagen ser jag att hennes öron börjar röra sig, det antyder att hon börjar höra.

En av Opals förebedjare tipsar om att vi kan använda en nappflaska för att få henne att dricka. Det var ju en bra idé. Konstigt att vi inte hade kommit på det tidigare. Jag tar fram den lilla nappflaskan som jag hade använt för valpar och kattungar och lyckas få i henne några milliliter. Men hon har inte kissat på flera dagar, vilket oroar mig. 

På Anicuras hemsida står det bl a:

Symtom på akut njurskada kan komma plötsligt. Hunden blir svag och trött, äter sämre och får akut ont i buken. Kräkning och diarré är vanligt förekommande och vid allvarliga fall kan hunden få neurologiska symtom. I början av njurskadan kan hunden dricka mer och kissa mer än normalt för att i ett senare skede inte producera någon urin alls. (min kursivering)

Veterinären sa vid något tillfälle när jag frågade om njursvikt att antingen rinner urinen rakt igenom utan att passera njurarna eller så kommer det ingenting alls. Det sistnämnda är ju fallet med Opal. Visserligen har hon inte fått i sig så mycket vätska, men nånstans måste det hon fått via injektion och nappflaska ha tagit vägen… Eller kan hon ha flåsat ut allt via tungan?

Ons 13 sept – Opal kissar

För första gången på hela fem dygn kissar Opal idag – ett bönesvar sedan jag dagen innan skrivit ett nytt mejl där jag bett om förbön för hennes njurar. Dessutom lyckas hon för första gången själv lapa i sig vatten från en kopp när hon sitter i knät. Man måste dock med milt våld trycka ner huvudet. Hon kan inte själv böja ner nacken. Dessutom verkar hon skrämd för vattenytan som hon inte kan se. Men nu dricker hon nästan en hel deciliter.

Vi är väldigt trötta eftersom vi inte fått sova om nätterna. Sedan hon började stå och gå har hon vankat dygnet runt. Eftersom hon ständigt fastnar i något hörn eller bakom en dörr och inte själv kan backa, måste en av oss stiga upp och rädda henne när hon gnäller. En gång körde hon in huvudet mellan spjälorna i hallen. Mot källartrappan hade vi redan hade satt upp en grind, men vi kompletterar den nu med ett kompostnät mot spjälorna. Peter som har nedsatt hörsel går till sängs på hallgolvet på en luftmadrass för att ge henne mer trygghet och bättre kunna höra om hon är i nöd. Så får jag sova ut.

Fred 15 sept – första promenaden utanför trädgården

Idag tar vi med henne till ängen en bit från vårt hus. Hon vägrar röra sig när jag har kopplet på henne. Min tanke var att kopplet skulle ge trygghet och leda henne, men det fungerar inte alls. Så hon får gå lös. Det blir många högersnurror som vanligt, men vi kan kalla på henne för att styra henne någorlunda rakt på gräsgången. Opal hör! Barnskrik och trafikljud tar bort hennes uppmärksamhet och leder henne fel. Vi förstår att vi måste hitta en plats där det är tyst för att få henne att följa oss. Jag trodde ju att hon kunde följa våra doftspår, men nej. Det går upp för oss att hon förlorat sitt luktsinne.

Detta förklarar varför hon vägrar äta. Utan luktsinnet (och utan syn) vet hon inte vad det är vi försöker stoppa i henne. Förlusten av det viktigaste sinnet är närmast en katastrof. Livets glädje är att nosa. Synförlust är inte lika traumatiskt för en hund. Nu förstår jag också varför det inte lugnade henne när jag la mina kläder i hennes hundsäng. Hennes vilsenhet har gjort henne så ledsen att hon gråtit nonstop. I likhet med alla hundar brukade Opal analysera var andra hundar hade markerat och så avsluta med några droppar urin för att tala om att hon varit där. Men sedan narkosen har hon inte böjt ner huvudet och gjort några ansatser att lukta på någonting.

Hon kanske inte ens kunde skilja oss från andra människor. Intuitivt kände jag att hon undrade vilka vi var – men det kanske bara var inbillning. Men när hon inte kunnat lukta, inte se eller höra oss, så har hon förmodligen inte vetat vilka vi var. Inte ens hudkontakt fungerade. När vi höll i henne slappnade hon inte av, utan sprattlade och ville ner på golvet.

Jag skickar ett nytt mejl till Opals bönevänner för att de ska be för luktsinnets återkomst.

16 -17 sept

Vi tar med Opal på promenader på småvägar. Där får vi se upp för vattenfyllda diken, sjöar, bäckar, och snår med kvistar som hon kan få in i ögonen eftersom hon inte ser dem – allt sådant man inte tidigare tänkt på. Så snart hon blir osäker på var hon och vi är, snurrar hon högervarv.

Måndag 18 sept – återbesök hos veterinären

Han tror knappt sina ögon när han ser Opal röra sig utomhus utan några som helst problem. Förra gången var hon ju en grönsak, menade han. ”Är det verkligen samma hund?” frågade han förundrad. Men syntestet förblev negativt. Han lät en stor katt stå någon meter ifrån Opal. Hon gick rakt förbi den på ca en halv meters håll. Så uppenbarligen kunde hon varken se eller känna lukten av katt. Tidigare har hon detekterat katt långt innan den blivit synlig och ivrigt velat följa doftspåren.

När vi kommer inomhus går hon in i en vägg.

Vågen visar att hon gått ner från 4.200 gram till 3.600 gram – en rejäl viktminskning på bara två veckor.

Hon får en ny förpackning CBD-olja att ge tre gånger per dygn. Peter föreslår veterinären att han ska ge Opal den tidigare utskrivna värktabletten av NSAID-typ som också är inflammationshämmande, och ju inte interagerar med CBD-oljan. Det kanske skulle dämpa oron om den beror på inflammation i hjärnan. Det tycker han är ok. Tabletterna fungerade ju inte alls tidigare, men nu får vi en lugn natt för första gången på över en vecka. Opal kan slappna av och sova.

Ons 20 sept – luktsinnet är på väg tillbaka.

Vid två tillfällen under promenaden böjer hon på huvudet och sniffar. Och hon tar emot en leversnitt! Det är första gången hon självmant äter något – ett tecken på att luktsinnet börjar återkomma.

Under promenaderna vänder hon på tassen och börjar följa främmande i motsatt riktning. När vi kommer tillbaka till vår tomt går hon förbi. Hon vet alltså inte var hon bor.

Fre 22 sept – synen börjar återvända.

Idag under promenaden hoppar Opal efter min skugga. Och på hemvägen jagar hon prasslande höstlöv på vägen – sådant som valpar och unghundar gör, men som Opal inte gjort på många år. I normala fall föredrar hon alltid att gå på smala stigar inne i skogen, men numera vill hon inte gå där det är trångt och mörkt. Hon väljer hellre att gå på breda vägar med så bra ljus som möjligt, vilket säger mig att hon nu åtminstone kan skilja mellan ljus och mörker.

Hon är påfallande intresserad av fönster – står och tittar jättelänge på källarfönstret där Peter har sitt arbetsrum. Men det är nog inte så att hon ser honom, utan det verkar vara blänket från fönstret hon funderar på. Hon uppvisar samma beteende när hon ser sjöar och vattenpussar.

Svansen som den senaste tiden släpat i marken har äntligen kommit tillbaka och ligger nu över ryggen.

Nu när hon kan styra sin kropp testar jag hur det står till med hennes minne. Kommer hon ihåg några av de kommandon som hon tillägnat sig under sitt sjuåriga liv? Kommandot ”sitt” borde vara det lättaste att komma ihåg. Ingen reaktion. Hon verkade helt oförstående även inför ”plats”, ”vacker tass”, ”fot” och andra välbekanta ord. Så uppenbarligen har en del hjärnceller strukit med…

25 sept, 3 veckor efter narkosen.

Aptiten har kommit tillbaka. Och – störst av allt för mig – hon kan se igen! Jag måste erkänna att jag tidvis inte vågade tro att detta skulle ske. Jag vet inte hur bra hon ser, men den tomma blicken som bara stirrade rakt fram och inte reagerade på någonting är borta. Hon följer med vad som händer och tittar på mig när jag pratar med henne. Tänk att hon för bara en vecka sedan hos veterinären fick träffa en stor lurvig katt och bara gick förbi på en halv meters håll utan att notera den! Idag ser hon både hundar och människor vi möter.

Den dag hon från vardagsrummet talar om att hon ser ekorren uppe i trädtopparna ca 30 meter bort – då vet jag att hon även återfått full skärpa. Men jag har själv inte sett ekorren på ett tag, så vi får väl vänta med den testen.

Sedan hon började gå har hon varit nästan skräckslagen inför trappor. Idag vågar hon för första gången gå ner för utomhustrappan och hon hittar också för första gången själv sin matskål och sin vattenskål.

28 sept – minnet återvänder

Plötsligt kommer hon ihåg flera sedan tidigare inlärda ord. Men linförig­heten är det sämre med. Hundar ska ju gå på vänster sida om föraren, men numera vill hon bara gå på min högra sida. Och hon beter sig ostyrigt som en unghund utan att bry sig om vad jag säger till henne.

1 okt – Opal är helt återställd

Opal är tillbaka som den hund hon var före narkosen. Hon tvekar fortfarande någon sekund innan hon tar sig uppför trappor och hon hoppar inte längre upp i sin favoritstol, men annars är hon som vanligt – pigg, glad och matfrisk. Hon ser själv alla hinder i naturen. Hon sover gott om nätterna och hon är lika glad som förut när vi tar henne med i bilen på en utfärd.

För oss är detta ett Guds under. Vi är tacksamma för alla vänner som bad för Opal. Från att ha varit ett dreglande kolli som förlorat syn, hörsel, smak, luktsinne och minnen, till att vara helt återställd efter drygt tre veckor – det är stort! Än en gång påminns jag om Psaltaren 34:7: ”Både människor och djur hjälper du, herre”.

Hade misstaget kunnat undvikas? Antagligen. Men vi anklagade aldrig vererinären för misstaget. Inte heller anklagade vi oss själva för hur vi hade valt veterinär. Veterinären undrade till och med hur vi kunde vara så lugna under hela händelsen.

Vi visste att man aldrig bör anklaga sig själv eller andra för misstag, men däremot lära sig något av dem. Istället tog vi fasta på det som står i Rom 8:28: ”Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa” och Kol 3:15 “Låt Kristi frid regera i era hjärtan, den frid som ni blev kallade till i en enda kropp, och var tacksamma.”

                                      

  Madeleine Wallgren

Fler solskenshistorier med mina djur kan du läsa

i boken ”Madeleines ögonstenar” utgiven på Vingårdens förlag.

 www.vingarden.org

---

[1] aftonbladet.se/halsa/article10751057.ab

[2] Du kan se flera artiklar om detta om du googlar på ”Christina Hedlund”.

Ny film på N-kullen vid 7-8 veckors ålder

Nu har alla valparna flyttat och kommit till goda hem runtom i vårt land, så det är rätt tomt här hemma. Men du kan titta på den sista filmen jag gjorde med dem då de var 7-8 veckor gamla genom att klicka på länken. För bättre bildkvalité kan du nere till höger välja att se filmen direkt på Youtube.

Så önskar jag er alla, valpköpare och tittare, en skön och avkopplande sommar!
Madeleine Wallgren
www.ogonstenen.se

Video nr 4 på Elsas valpar - N-kullen. 6 veckor gamla

På filmen ovan är valparna 6 veckor gamla. (Titta gärna på den direkt på Youtube där bilden blir större eller klicka till höger för att se den i helskärm.) De är fortfarande lite försiktiga inför den nya utomhusmiljön och vistas helst på terassen trots att det är mjukare att leka ute i gräset. Tikarna vågar inte riktigt ta sig ner för trappsteget, medan hanarna i stället gör höga luftsprång för att komma ner på gräsmattan. Valpar verkar sakna förmågan att bedöma avståndet från en avsats och hoppar ibland uppåt som om de tror att de kan flyga! Det är viktigt att ha uppsikt över sin valp när det finns alltför höga avsatser, för de kan få för sig att hoppa rakt ut på en meters höjd - ett hopp de inte klarar utan att skada sig.

Redan nu märker man att de ogärna förorenar "boplatsen". Den första dagen hände det att någon gjorde ifrån sig på terassen, men redan efter någon dag går de ut på gräset och håller terassen ren. Det är viktigt att underhålla denna rumsrenhetskänsla, för det verkar som de kan förlora den. En hanvalp jag sålde när den var runt 11 veckor var helt rumsren om man bara tänkte på att ta ut honom så snart han sovit, ätit och lekt. Men den äldre mannen som köpte honom missade dessa tre viktiga tillfällen. Dessutom låste han in valpen i transportboxen under natten och hörde inte att valpen gnydde när han ville ut på toa. Sedan var det mycket svårare att få valpen rumsren igen.

Lite foton från filmen nedan:

Ögonstenen Drogba och Nikodemus

Ögonstenen Nattfaradis Nala

Nikodemus på språng

Ögonstenen Noster Victor

Elsas valpar, N-kullen, utomhus för första gången

Idag har valparna i N-kullen fått komma ut i trädgården för första gången.
De har utsatts för många nya intryck den sista veckan, speciellt lite olika ljud. Det är viktigt att valparna under präglingsperioden (3-12 veckor) får höra så många ljud som möjligt så att de senare i livet inte behöver bli rädda. Därför har de mött det stora monster som kallas för dammsugare.
Inspelat på CD-spelaren har de fått lyssna till fyrverkerier, skottlossning, hundskall, spårvagnar - och bräkande får.

Märkligt nog reagerade de mer på fårens bräkande än pang-pang-ljud! Men det kanske mest berodde på att Opal blev orolig när hon hörde ljudet och rusade in vill valparna. Hon trodde nog att de fått magknip och behövde akut hjälp!

Från att mest ha sovit har de nu börjat leka aktivt med varandra. Hanvalparnas lek är väl våldsam och tikarna håller sig gärna undan när gossarna är i farten. Det är nu de lär sig hur hårdhänta de kan vara mot varandra. Så fort de sylvassa tänderna gör ont skriker lekkamraten och den som biter lär sig att reglera hur hårt han får lov att ta i. Detta har man stor nytta av när man själv ska leka med sin valp. Genom att pipa eller skrika i falsett när valpen biter för hårt i händer och fötter så lär den sig att ta det försiktigt. Du får inte banna eller daska till din valp med handen i dessa situationer! Händer ska stå för kärlek och omvårdnad.

Perstorp 2014-04-15

Snabb utveckling hos valparna - 31 dagar gamla

Valparna har fått små vassa tänder som de gärna testar. Gossarna är riktigt skickliga på att snabbt knyta upp skosnören! Flickorna är inte lika försigkomna än, utan ligger gärna och drar sig lite längre än killarna.

Avmaskning

Nu har vi klarat av avmaskningen. Under tre dagar har de fått Axilur som är verksamt mot flera fula maskar: spolmask, hakmask, piskmask, lungmask och bandmask. Även Elsa har fått en förnyad kur under dessa tre dagar. Man vill inte gärna tro att ens sötnosar kan ha mask, men jag tar inga risker. Jag kommer aldrig att glömma schipperkevalpen jag köpt och fick hem vid 8 veckors ålder. Hon var avmaskad enligt uppfödaren, men eftersom hon hade använt ett medel som enbart tog spolmask fanns det uppenbarligen kvar en hel del andra maskar i denna lilla valpkropp. Jag körde en avmaskning på valpen och trodde jag skulle förlora henne! Det kom ut maskar både bak och fram och den stackars valpen var så sjuk. Ju fler hundar som finns i ett hem eller kennelanläggning, desto viktigare att samtliga hundar avmaskas.

Viktigt är också att man använder ett medel som även tar larvstadiet hos masken. Annars har valpen snart fullgångna maskar än en gång. Jag brukar därför köra en ny omgång efter 10 dagar för att vara på säkra sidan. Tilläggas bör att jag faktiskt aldrig sett någon mask hos mina hundar, men det betyder inte att man kan hoppa över avmaskningen. Även en pappis kan snabbt stoppa i sig en död mus eller sork på promenaden utan att matte märker något...

Kloklippning

Igår klippte vi klorna för första gången. Valpar får snabbt riktiga krokar och krokar lätt fast i strumporna. Så det var oundvikligt med lite pedikyr.

Nedan lite foton på gossarna när de är 30 dagar gamla.

Ovan och nedan: Ögonstenen Nikodemus

Ovan och nedan: Drogba (Det är inte grå starr han drabbats av, utan fotoblixten som inte ger röda ögon utan gråblå.)

Ovan och nedan: Victor

Video på Elsas valpar vid 3-4 veckor - N-kullen

Valparna är 3 veckor i första delen av filmen och sedan 26 dagar. De har lärt sig gå någorlunda stadigt och äter själva uppblött Royal Canin Starter. Majsvälling som många valpar älskar har dock helt ignorerats, men det kanske ändrar sig när de blir äldre.

Tips: Om du vill ha större bild så klicka nere till höger på "Youtube". Vill du se filmen i helskärmsläge så klicka på symbolen längst ut till höger i nedre hörnet.

Om du är intresserad av att köpa valp så hör av dig! Mejla madeleine.wallgren@gmail.com eller ring 0435-35705!

Elsas valpar, N-kullen, 3 veckor

Idag är valparna tre veckor. Igår fick de flytta ut ur valplådan eftersom ett par av killarna klättrade över kanten i sökande efter mamma Elsa. Så nu bor de i ett eget rum och tar sina första trevande steg på egna ben. Det är inte lätt att få styr på alla fyra, men snart går det säkert bra.
Fortfarande sover de mest - och äter! Elsa äter som en häst för att kunna ge dem rikligt med modersmjölk.
Kennelklubbens stamtavlor har kommit och valparna har fått sina namn:
Ögonstenen Náttfaradis Nala
Ögonstenen Noblesse
Ögonstenen Nikodemus
Ögontenen Noster Victor
Ögonstenen Notre Chérie Drogba

Idag är valparna 3 veckor gamla.

M-kullen 7-8 veckor inspelad i somras

Äntligen har jag blivit färdig att klippa ihop en liten film, den sista innan valparna flyttade till sina nya hem. Det är alltså inte den kull jag har nu, utan den som föddes den 28 maj 2013: Ögonstenarna Minerva, Mitzy, Maestro Manasse, Milton och Matanja.

Video med N-kullen vid 2 veckors ålder

Elsa har vuxit in i modersrollen riktigt bra.
Från början verkade hon rätt oförstående inför att valparna skrek. Istället för att lägga sig hos dem slog  hon dövörat till och gick och lade sig för sig själv! Men snart förstod hon att det betydde att hon måste dem di. Däremot tog det ett bra tag innan hon kom på att hon även måste slicka dem i baken. Nyfödda valpar kan inte kissa eller defekera själva, utan måste bli stimulerade av en hundtunga - eller om valparna saknar mor av uppfödaren (dock inte med hjälp av tungan som väl är!).
Jag förstod inte heller varför valparna skrek ibland fastän de hade ätit och runda om magen. Mina tidigare tikar har alltid skött den där sysslan utan att jag reflekterat på det. Så såg jag att valparna var smutsiga. Då förstod jag att Elsa inte fattat galoppen. Så jag höll fram valparnas bakdel och förklarade att hon måste slicka där. Hon tittade på mig som om hon sa: "Nä, det vill jag inte alls! Om det nu måste göras, så kan väl du göra det?" Nåja, efter diverse övertalning tog hon sig an uppgiften och nu sköter hon valparna mönstergillt. Och de blev äntligen tysta!
Jag läste någonstans att i naturen går ofta hela kullen hos förstagångsföderskor till spillo eftersom modern inte riktigt vet vad hon ska göra för att hålla sin avkomma vid liv. Det gäller flera högre stående däggdjur. Vi är benägna att tro att allt sker utifrån instinkt, men tydligen är det inte alltid så. Även djur behöver lära sig moderskapets utmaningar.
Elsa har mycket mjölk och valparna äter nästan hela tiden och växer otroligt fort.
De har precis öppna ögonen, men ser antagligen ingenting, men verkar kunna skilja på ljus och mörker. De visats fortfarande i mörkt sovrum för att inte synen ska ta skada.

Film med Elsas valpar 1 dag gamla

Äntligen lyckades jag redigera denna lilla film och lägga ut den.
Förlossningen gick bra och det blev alltså 2 tikar och 3 gossar. Alla har fina teckningar och växer så det knakar. Idag är de en vecka och är dubbelt så stora som när jag filmade dem.

Foton på valparna - 1 dag gamla

Mamma Elsa (Ögonstenen Ljuvliga Lisa) med nyfödda valpar

Hanvalp med bred bläs

Tikvalp

Två av hanvalparna

De två tikvalparna

Tikvalparna

Ny valpkull född den 7 mars 2014!

Ögonstenen Ljuvliga Lisa, "ELSA", fick i förrgår fem fina valpar. Det blev 3 hanar och 2 tikar.
Alla är pigga och alerta och ungefär lika stora. De vägde betydligt mer än Opals valpar, men så hade de lite mer av mamma Elsas hull att leva av.
Här kommer det första fotot. Fler kommer efterhand.

Elsas valpar 2 dagar gamla.

Elsa (Ögonstenen Ljuvliga Lisa) har blivit parad

Nu var det längesedan jag skrev på bloggen, men här kommer lite nyheter. Elsa har haft flera kärleksstunder med Smile Line G-A Royal Rord Spirit som till vardags kallas för Spica. Han är både dansk och japansk champion och kommer från en kennel i Japan. Ägare är Menine's kennel.

DK UCH JP CH

Smile Line G-A Royal Rord Spirit SE14698/2012 P
Foto & ägare: Sonja & Petra Lindlöf

Jag valde Spica denna gång efter att ha träffat honom flera gånger och fått ett mycket gott intryck av honom. Han har också gett väldigt fina valpar. En av Spicas goda egenskaper är att han är så tystlåten. När man besöker kenneln så skälls det förstås en hel del, men han har faktiskt varit helt tyst. Så jag hoppas det är en egenskap som går i arv till valparna. Jag valde ju en gång papillon just på grund av att de pappisar jag lärt känna där vi bodde tidigare var så tysta. Småhundar har ju ofta en tendens till skällighet, vilket kan innebära problem för en del. Men sedermera har jag insett att det finns skälliga pappisar också... 
Spica är social och kontaktsökande och kort sagt en helt ljuvlig kille! Läs gärna mer om honom och se fler foton här på hemsidan.


Elsa är ju i en klass för sig. Du kan läsa mer om henne här på min hemsida. I december var vi till Helsingborgs Djursjukhus för ögonlysning och patellaundersökning. Allt var utan anmärking.

Ögonstenen Ljuvliga Lisa "Elsa"

När kommer valparna?

Om allt går som vi hoppas äger förlossningen rum omkring den 10 mars. Valparna blir då leveransklara tidigast vecka 19 i början av maj. Om du är intresserad så hör gärna av dig via mejl eller telefon 0435-357 05.

madeleine.wallgren@gmail.com 

Film med Opals valpar när de är 6-7 veckor

Jag laddade upp filmen på Vimeo denna gång. Om du tittar på filmen där blir det mycket bättre upplösning och större bild än på Youtube. Filmen var också lite för lång (21 minuter) för att läggas ut på Youtube.
Klicka på länken så kommer du direkt till den:

http://vimeo.com/70479066


OBS! Om det inte fungerar att klicka på länken så kopiera adressen och klistra in i din webläsare.
Missa inte denna mysiga film!

Madeleine

Valpträff! Återsamling för Opals valpar från första kullen

Opals valpar från sin första och andra kull

Förra torsdagen var det valpträff för Opals valpar som föddes i jan 2012. Alla utom Laban kom. Ögonstenen Lacey kom med sin familj ända från Finland, Ljuvliga Lisa kom med matte från Örkelljunga och Linus kom med sin familj från Helsingborg.

Det blev ett glatt återseende för både hundar och ägare. Valparna från den nya kullen fick naturligtvis vara med och fira. Speciellt Lacey tyckte det var spännande att leka med de små. Linus var mest upptagen med att uppvakta Ljuvliga Lisa som var i slutfasen av sitt andra löp, men fastnade ändå på slutscenen. Han skymtar även förbi när Lacey leker med Ögonstenen Milton och Manasse.

Valparna 6 veckor - om vassa tänder och hur tvåbeningar skyddar sig!

Ögonstenen Maestro Manasse

Idag är valparna 6 veckor och redan vid 5 veckors ålder började man känna av de sylvassa tänderna. Under sin vakna tid är de fullt upptagna med att lära sig använda dessa nya "vapen". Allt och alla som kommer i deras väg ska tuggas på. Brottningskamperna med kullsyskonen kan bli väl så våldsamma, men avbryts ofta av att den ena skriker till. Detta är en mycket viktig träning. Den bitande valpen förstår att den tog i för hårt. Och som en följd av detta försvann kompisen från lekplatsen! När detta upprepas gång efter annan lär sig valpen bithämning. Den lär sig hur hårt den kan bita utan att den roliga leken tar slut.

Opal är en duktig mamma som fostrar sina små. Liksom vid förra kullen märker jag att hon hårddrillar ett par valpar, medan ett par sällan får någon "behandling". 

När valpen vill leka med oss människor gäller samma reglerMen det får absolut inte ske genom bestraffning! Använd heller inte svenska ord! Hur ska jag göra då? Jo, du ska imitera en valp och pipa högt! Ta fram diskanten och hojta "Aj!"

Manasse

Ögonstenen Malaki Milton

. Vi måste få valpen att förstå att människors händer (och även andra delar) är ömtåliga.

Syftet med träningen är ju inte att få valpen att aldrig använda sina tänder, utan syftet är att lära den anpassa sina krafter. Dessa lärdomar är oerhört viktiga för framtiden, då hundar har en väldig kraft i sina käkar.

Hundpsykologer menar att valpar förfinar denna "konst" när de är omkring 10 veckor. Vid 4 månaders ålder kommer de permanenta tänderna fram och då behöver valpen ha grejor att gnaga på. Annars är det risk att de antika stolsbenen och bordet som var arvegods efter mormor är ett minne blott... Tapeter och mattor kan också bli hårt åtgångna. Sätt dig in i valpens tankevärld och förebygg all skadegörelse du kan komma på.

Som väl är, är den nya tanduppsättningen inte lika vass som den första, men träningen med "Aj!" måste fortsätta. Nu har valpen kanske ingen hundkompis eller hundmamma som kan säga till, så du måste fylla den funktionen.

(c) Madeleine Wallgren

Valparna 4 veckor - den viktiga präglingsperioden har börjat

Opals valpar - 4 veckor

Hundars präglingsperiod är förhållandevis lång och sträcker sig mellan 3-12 veckor. Vargvalpar t ex har mycket kortare tid då de är formbara. Redan efter 6-7 veckor är det svårt eller nästan omöjligt att tämja en vargvalp och få den tillitsfull bland människor. Den måste socialiseras redan innan 5 veckor.

Under valpens präglingsperiod är det oerhört viktigt att exponera den för alla de intryck den kan tänkas behöva möta senare i livet. Låt mig ta några exempel från den tid då jag inte kände till vikten av socialisering och träning i tidig ålder.
Vid ett par tillfällen har jag köpt en valp som varit 4 månader. De var av två olika raser (inte papaillon). I båda fallen var de orimligt rädda för min Peter, min man. Varför? Därför att de bara träffat den kvinnliga kennelägaren och aldrig fått chansen till närkontakt med män.
När jag fick barn på besök rusade den ena valpen fram och bet barnet i benet! Den andra valpen gick och gömde sig under soffan. Barn har ett annorlunda rörelseschema än vuxna och upplevs skrämmande för ovana hundar (liksom onyktra personer).

Ovana ljud, som t ex flygplan, fick dem att nästan hoppa ur skinnet av rädsla. Att följa med till sta'n innebar också en skräckupplevelse med alla trafikljud och ovana lukter och synintryck. De blev oerhört stressade eftersom den värld de dittills kände till bestod av hundgården långt ute på landet där det var lugnt och tyst.
Veterinärbesiktningen visade att hjärtat rusade på den ene, så han fick inte "godkänt", trots att hjärtat var OK vid senare tillfälle när han lugnat ner sig något.

Dessa hundar var inte nödvändigtvis "nervösa", även om vi skulle kalla det så. I det vilda är det de "nervösa" djuren som flyr när något okänt inträffar som har störst chans till överlevnad. Vi tycker det är bra att våra hundar är skottfasta och inte berörs av nyårssmällar, men den dingo, varg, räv eller vildhund som inte aktar sig när jägaren kommer med sin bössa blir inte långlivad.

Eftersom vi kräver att våra hundar ska passa vår livsstil menar jag att det är vår skyldighet att miljöträna valparna medan tid är. Det är inte rätt mot hundarna att föda upp dem till ett liv då de ständigt är på sin vakt, ständigt fruktar för olika saker och lever i ständig stress. Inte underligt att de drar på sig sjukdomar och mår psykiskt dåligt.

Så köp om möjligt din valp vid 8-9 veckors ålder. Om din valp är över 12 veckor, så kontrollera att uppfödaren tagit den med ut på olika evenemang och att den fått träffa småbarn, hört bussar och tåg och bilars tutande.

För att undvika nyårstrauman med skakande hund under soffan rekommenderar jag att du spelar in fyrverkerier och skottlossning på en CD och låter din valp lyssna på den då och då. Börja med låg volym och höj efterhand. Repetera några gånger även sedan valpen blivit tonåring och vuxen.
Så tänk efter vad din hund kan tänkas komma att möta under sitt liv och låt den i din trygga närvaro få möta allt detta medan den ännu befinner sig i präglingsperioden. Då har du alla möjligheter att få en lugn och trygg hund som inte behöver lida av stress och fruktan.

Madeleine Wallgren

Film med Opals papillonvalpar 4 veckor gamla

Valparna 3 veckor - utvecklingen går snabbt

Tikvalp nr 1

Igår blev valparna 3 veckor. De utvecklas mer och mer för varje dag. De sover fortfarande merparten av dygnet, men har börjat tulta omkring lite på vingliga ben. Några tränar på svansviftning! Alla har öppnat ögonen nu, vilket den första valpen gjorde redan vid 2 veckor.

De kissar själva nu, om än på vingliga ben. Det är inte lätt att få ordning på fyra ben, huka sig ner och samtidigt försöka hålla balansen. Innan har ju Opal fått slicka dem för att aktivera urineringen. 

Igår var det dags att påbörja en tredagars avmaskningskur. För första gången kunde man urskilja lite skillnad i temperamentet, men man ska nog inte dra för långtgående slutsatser av det i nuläget. Men den ena hanen har både idag och igår tydligt visat att han inte låter sig matas med något så äckligt som avmaskningsmedel. Han sprallar och gör allt motstånd han kan, medan syskonen snällt sväljer och accepterar det oundvikliga.

Det är viktigt att avmaska sin hund regelbundet även om man tror sig vara säker på att den inte har någon mask. Man måste också se till att använda ett medel som tar samtliga maskar, inte bara spolmask. Numera får vi ju också se upp med den farliga dvärgbandmasken sedan man upptäckt infekterade rävar. Dessa har förmodligen blivit smittade via insmugglade hundar. Dvärgbandmasken är farlig också för människor, då den förstör levern och det finns ingen bot.

Tik nummer 1 - 3 veckor

För många år sedan köpte jag en valp, som när den kom fram efter tågresan såg matt ut i pälsen. Veterinären rådde mig att avmaska den innan jag sammanförde den med mina andra hundar. Uppfödaren försäkrade att valpen var avmaskad, men jag gav valpen det avmaskningsmedel veterinären rekommenderade. Följande natt blev den stackars valpen jättesjuk. Jag befarade att den skulle dö på kuppen. Ut från både mun och bakdel kom långa vita maskar. Jag har aldrig varken förr eller senare sett något liknande. Hur kunde valpen bli så infekterad? Den hade vuxit upp i en kennel med många hundar, men missen uppfödaren gjort var nog att hon bara avmaskad en gång. Då tar medlet larverna och maskar, men äggen blir kvar. Ett par veckor senare har äggen kläckts och så är man tillbaka i ruta ett. Man måste alltså upprepa avmaskningen med cirka 10 dagars mellanrum. Vidare hade nog denna valp även andra maskar än spolmask, medan uppfödaren bara avmaskat mot spolmask, men inte hakmask, piskmask (och dvärgbandmask).

Hane nummer 3 - 3 veckor

Hane nummer 1 - 3 veckor

Tik nummer 2 - 3 veckor

Valparna 2 veckor idag

Idag är valparna 2 veckor gamla. De har vuxit enormt och två-tredubblat sin födselvikt. Alla fem är jämnstora och lika hungriga. Mat, mat, mat verkar vara det enda som existerar för dem.
Fastän de ännu inte öppnat ögonen så är de betydligt duktigare på att navigera rätt och jag behöver inte lika ofta rycka in och hjälpa en gallskrikande valp som hamnat fel. Den första veckan blev det inte så mycket nattaro för mig eftersom valparna väckte mig gång på gång. Ibland hade någon hamnat bakom Opals rygg, en annan gång låg den under hennes mage och kunde inte komma ut. Eller så hittade den inte någon spene och klagade upprört över tingens ordning.

Opals kull - 2 veckor.

Nu börjar det som sagt bli lite lugnare. Opal lämnar också valparna längre stunder för att umgås med matte och husse.